Taggarkiv: körmusik

Tenorerna inför höstterminen och Faurés Requiem

Hans har bjudit hem sina stämkamrater, som varit med ett tag i kören, till oss på Glimmervägen i Skåre. Det är soligt med enstaka moln och nästan ingen vind. Vi har öppnat glasdörrarna i uterummet och sex tenorer har slagit sig ner kring bordet. Emmalena har bakat bullar och tinat frallor, kanske med förhoppningen om att det också ska få tenorerna att tina?

Alla är punktliga trots att de fick komma med kort varsel. (När Hans fått en idé vill han gärna komma till skott på en gång.) De har lyckats göra sig fria trots alltifrån benbrott i familjen och barnpassningsuppdrag till sångövning inför begravning. Vad känner de inför den kommande körterminen? Hur ser de på sig själva som körsångare? Och vad får dem att fortsätta träget – år efter år?

Det är både en homogen och spretig samling män. Alla har hunnit bli pensionärer, utom Hans. Men i övrigt är skillnaderna bitvis desto större. Rune är ”kallstapôjk” och har så förblivit. Han har bott på samma sida Klarälven i hela livet, först Färjestad sedan Rud. Engelsmannen Chris är född i Brighton, kom till Värmland på besök första gången 1983 och flyttade från England till Karlstad 2007. Den engelska kyrkokörmusikliga traditionen ligger honom mycket varmt om hjärtat. Lennart är gotlänning och har studerat i Uppsala. Där var han bland annat med i Allmänna sången och i Orphei Drängar. Lars-Erik är född i Mellerud och gick med i en kör för första gången när han var i 50-årsåldern. Han hade funderat på körsång länge och när Viken gospel sökte tenorer kände han att det var dags. Staffan är född i Härjedalen, men har hela släkten från Värmland. Även han sjöng som student, men i Lunds akademiska kör. Och här förenas man nu i Värmlandsvisan!

”Jag ser fram emot det varje gång”, säger Chris när körövningarna kommer på tal. Några andra instämmer. ”Tisdagarna gick alltid extra fort att jobba”, säger Rune. ”Man visste att något roligt väntade.” ”Och jag har inget annat för mig på tisdagskvällarna”, säger Lennart med ett skratt.

”Man träffar folk som man aldrig skulle träffa annars”, säger Chris. ”En grupp människor från olika håll, åldrar och yrken som kommit samman för att sjunga.”

”Körsång är humörhöjande”, säger Staffan. ”Och det märker man själv. Om man har varit lite nere, är man nästan alltid på gott humör när man kommer hem.” (Eller som Hans F råkade säga en gång: ”Man blir alltid så lätt på foten efter en övning…”)

Den här hösten ska kören uppföra Gabriel Faurés Requiem för första gången. Övningarna inför konserten, som ska hållas helgen före alla helgons dag, ska dra igång kommande tisdag.

”Vi får se hur det går med Fauré nu”, säger Staffan.

”Jag har faktiskt inte sjungit det förut”, erkänner Lennart.

”Har du inte?” utbrister Chris. ”Det har jag!” Det är han ensam om. För alla de andra är stycket nytt. ”Det finns delar som inte är lätta,” berättar Chris.

”Och det är kolossalt mycket text”, fyller Lars-Erik i. ”Jag har lyssnat lite och det känns verkligen inte lätt. Men man har känt så förut och på nåt sätt grejar det sig ändå.”

”Och vi kommer att klara det,” fortsätter Chris. ”Utan tvekan.”

Det är tydligt att alla ser fram emot att få göra ett sådant här lite större verk i höst. Glädje och förväntansfull spänning finns i luften. Och en tilltro till sig själva, kören och inte minst till körledaren, Hans Lassbo.

”Hans hittar det som är rimligt för oss”, säger Staffan.

”Det kan kännas svårt i början, men så kommer man över puckeln”, säger Rune.

”Fast ibland cyklar nog Hans hem efter en tisdagsövning och tänker: ’Oj, det var dåligt idag!’”, tror Chris.

”Men när vi väl kommer till en konsert, då får vi till det”, konstaterar Lars-Erik.

Lennart berättar om två körledare han haft i tidigare körer. Den förste var extremt noga på repetitionerna. Tjatade och tjatade och tjatade. Allt skulle kunnas perfekt och i minsta detalj inför konserten. På konserten skulle körledaren i princip bara vifta igång och sedan titta på hur det inövade utfördes enligt plan. Den andre var inte lika petnoga på repetitionerna, men hade istället inlevelse och kunde skapa i själva konsertögonblicket. ”Jag föredrar nummer två”, säger Lennart.

Att slutresultatet ska bli musikaliskt bra är viktigt för tenorerna. ”Jag var med i en kör där det tillslut mest blev social verksamhet”, berättar Lars-Erik. ”Då gav det ingenting längre.” Staffan håller med: ”Om det blir för dåligt skulle församlingen och publiken glesas ut och sluta komma.” Kören har ett rykte om sig att vara bra, och det vill man värna om. När man klarat av ett svårt stycke och en konsert blir lyckad är delad glädje inte bara dubbel utan mångdubbel glädje. ”Man blir extra glad om körledaren är nöjd”, säger Rune. ”Det värmer i själen och man har det med sig hem.”

Chris började sjunga i kör redan som 6-åring. Och då var det ingen barnkör, utan samma kyrkokör som hans föräldrar var med i. Han visar foton på sig själv som korgosse och boken han hade, ”The Choristers Notebook”. ”Det är något som saknas i Sverige, tycker jag”, säger han. ”Att inte barnen är med i kören”. I England var det självklart att även barn, ofta mest pojkar, också ingick i kören. När han kom i målbrottet fick han fortsätta som 1: a bas. Han stod bredvid en tenor i samma ålder som han själv och en dag erkände den unga tenoren till Chris att han hade svårt att klara de högsta tonerna. ”Och jag har svårt att klara de låga!” sa Chris och så bytte de stämma. Sedan dess har han sjungit tenor.

Rune berättar att han också sjöng bas i början. Han gick musiklinjen på Geijerskolan. Men när han sedan började i en kör i Norrstrandskyrkan var det brist på tenorer och på den vägen är det. Men att ta de riktigt höga tonerna tycker han är jobbigt. Rune gillar även att dokumentera saker, både i skrift och med foto. När det gäller kören har han skrivit upp alla gånger han varit med och sjungit vid konserter och gudstjänster. Var vi sjungit. Vad vi sjungit. Hur många som varit med. Vem som dirigerat. ”Vem som sjungit falskt?” lägger någon till med ett skratt. ”Nej, kanske inte just det”, skattar Rune. Sedan har han gjort kollage från alla resor och kördagar. Ett imponerande jobb!

Staffan berättar om hur han under en period var med som tenor på Värmlandsteatern. Det var ett annorlunda sätt att sjunga och gestalta än i kyrkokören. Där fick han ofta både vara körsångare och scenarbetare. Att stå bredvid de utbildade operasångarna var en upplevelse, berättar han. ”De sjöng med en sådan enorm kraft! Även om jag tog i med all min kraft, var det som jag knappt hördes. Men det avskräckte mig inte. Jag tyckte det var kul.”

Lars-Erik upplever att musik över huvud taget är så oerhört positivt. Genom sin dotter har han kommit i närmare kontakt med mer professionella musiker och tycker att deras entusiasm smittar av sig. Då är det extra kul att själv vara med i en kör och sjunga. Det ger flera nya perspektiv.

När Hans F frågar om de har några tips att ge till körsångare för att bli bättre utbrister någon: ”Bli yngre!” Alla känner att de tappat lite i höjdled med åren, även om de upplever att herrar ofta klarar att behålla rösten förhållandevis bra. Om man nu inte kan vrida tillbaka klockan några år, så tror de att det viktigaste är att hålla igång med sången. Om man inte sjunger på flera månader tappar man mycket. Därmed är det också viktigt att vara trogen och komma på övningarna. Och även att ”tjuvträna” hemma, särskilt när det gäller svårare saker som nu Fauré.

Mycket nöje, en del tragglande och en fortsatt god sångargemenskap väntar säkert både tenorerna och resten av kören även denna nya termin.

Välkomna att lyssna på vår konsert den 29/10 kl 18.00 i Grava kyrka!

Vårkonsert 21 maj

Välkomna till vår vårkonsert i Grava församlingshem.

Lördagen den 21 maj!

Grafva kyrkokör-Skåre Cantores

Gästsolist: Kent Lundberg

Piano: Bertil Andersson

Dirigent: Hans Lassbo

Andakt: Andrea Schlee

Servering

 

vitsippa-Hans FLyman