Taggarkiv: Grafva kyrkokör

Tenorerna inför höstterminen och Faurés Requiem

Hans har bjudit hem sina stämkamrater, som varit med ett tag i kören, till oss på Glimmervägen i Skåre. Det är soligt med enstaka moln och nästan ingen vind. Vi har öppnat glasdörrarna i uterummet och sex tenorer har slagit sig ner kring bordet. Emmalena har bakat bullar och tinat frallor, kanske med förhoppningen om att det också ska få tenorerna att tina?

Alla är punktliga trots att de fick komma med kort varsel. (När Hans fått en idé vill han gärna komma till skott på en gång.) De har lyckats göra sig fria trots alltifrån benbrott i familjen och barnpassningsuppdrag till sångövning inför begravning. Vad känner de inför den kommande körterminen? Hur ser de på sig själva som körsångare? Och vad får dem att fortsätta träget – år efter år?

Det är både en homogen och spretig samling män. Alla har hunnit bli pensionärer, utom Hans. Men i övrigt är skillnaderna bitvis desto större. Rune är ”kallstapôjk” och har så förblivit. Han har bott på samma sida Klarälven i hela livet, först Färjestad sedan Rud. Engelsmannen Chris är född i Brighton, kom till Värmland på besök första gången 1983 och flyttade från England till Karlstad 2007. Den engelska kyrkokörmusikliga traditionen ligger honom mycket varmt om hjärtat. Lennart är gotlänning och har studerat i Uppsala. Där var han bland annat med i Allmänna sången och i Orphei Drängar. Lars-Erik är född i Mellerud och gick med i en kör för första gången när han var i 50-årsåldern. Han hade funderat på körsång länge och när Viken gospel sökte tenorer kände han att det var dags. Staffan är född i Härjedalen, men har hela släkten från Värmland. Även han sjöng som student, men i Lunds akademiska kör. Och här förenas man nu i Värmlandsvisan!

”Jag ser fram emot det varje gång”, säger Chris när körövningarna kommer på tal. Några andra instämmer. ”Tisdagarna gick alltid extra fort att jobba”, säger Rune. ”Man visste att något roligt väntade.” ”Och jag har inget annat för mig på tisdagskvällarna”, säger Lennart med ett skratt.

”Man träffar folk som man aldrig skulle träffa annars”, säger Chris. ”En grupp människor från olika håll, åldrar och yrken som kommit samman för att sjunga.”

”Körsång är humörhöjande”, säger Staffan. ”Och det märker man själv. Om man har varit lite nere, är man nästan alltid på gott humör när man kommer hem.” (Eller som Hans F råkade säga en gång: ”Man blir alltid så lätt på foten efter en övning…”)

Den här hösten ska kören uppföra Gabriel Faurés Requiem för första gången. Övningarna inför konserten, som ska hållas helgen före alla helgons dag, ska dra igång kommande tisdag.

”Vi får se hur det går med Fauré nu”, säger Staffan.

”Jag har faktiskt inte sjungit det förut”, erkänner Lennart.

”Har du inte?” utbrister Chris. ”Det har jag!” Det är han ensam om. För alla de andra är stycket nytt. ”Det finns delar som inte är lätta,” berättar Chris.

”Och det är kolossalt mycket text”, fyller Lars-Erik i. ”Jag har lyssnat lite och det känns verkligen inte lätt. Men man har känt så förut och på nåt sätt grejar det sig ändå.”

”Och vi kommer att klara det,” fortsätter Chris. ”Utan tvekan.”

Det är tydligt att alla ser fram emot att få göra ett sådant här lite större verk i höst. Glädje och förväntansfull spänning finns i luften. Och en tilltro till sig själva, kören och inte minst till körledaren, Hans Lassbo.

”Hans hittar det som är rimligt för oss”, säger Staffan.

”Det kan kännas svårt i början, men så kommer man över puckeln”, säger Rune.

”Fast ibland cyklar nog Hans hem efter en tisdagsövning och tänker: ’Oj, det var dåligt idag!’”, tror Chris.

”Men när vi väl kommer till en konsert, då får vi till det”, konstaterar Lars-Erik.

Lennart berättar om två körledare han haft i tidigare körer. Den förste var extremt noga på repetitionerna. Tjatade och tjatade och tjatade. Allt skulle kunnas perfekt och i minsta detalj inför konserten. På konserten skulle körledaren i princip bara vifta igång och sedan titta på hur det inövade utfördes enligt plan. Den andre var inte lika petnoga på repetitionerna, men hade istället inlevelse och kunde skapa i själva konsertögonblicket. ”Jag föredrar nummer två”, säger Lennart.

Att slutresultatet ska bli musikaliskt bra är viktigt för tenorerna. ”Jag var med i en kör där det tillslut mest blev social verksamhet”, berättar Lars-Erik. ”Då gav det ingenting längre.” Staffan håller med: ”Om det blir för dåligt skulle församlingen och publiken glesas ut och sluta komma.” Kören har ett rykte om sig att vara bra, och det vill man värna om. När man klarat av ett svårt stycke och en konsert blir lyckad är delad glädje inte bara dubbel utan mångdubbel glädje. ”Man blir extra glad om körledaren är nöjd”, säger Rune. ”Det värmer i själen och man har det med sig hem.”

Chris började sjunga i kör redan som 6-åring. Och då var det ingen barnkör, utan samma kyrkokör som hans föräldrar var med i. Han visar foton på sig själv som korgosse och boken han hade, ”The Choristers Notebook”. ”Det är något som saknas i Sverige, tycker jag”, säger han. ”Att inte barnen är med i kören”. I England var det självklart att även barn, ofta mest pojkar, också ingick i kören. När han kom i målbrottet fick han fortsätta som 1: a bas. Han stod bredvid en tenor i samma ålder som han själv och en dag erkände den unga tenoren till Chris att han hade svårt att klara de högsta tonerna. ”Och jag har svårt att klara de låga!” sa Chris och så bytte de stämma. Sedan dess har han sjungit tenor.

Rune berättar att han också sjöng bas i början. Han gick musiklinjen på Geijerskolan. Men när han sedan började i en kör i Norrstrandskyrkan var det brist på tenorer och på den vägen är det. Men att ta de riktigt höga tonerna tycker han är jobbigt. Rune gillar även att dokumentera saker, både i skrift och med foto. När det gäller kören har han skrivit upp alla gånger han varit med och sjungit vid konserter och gudstjänster. Var vi sjungit. Vad vi sjungit. Hur många som varit med. Vem som dirigerat. ”Vem som sjungit falskt?” lägger någon till med ett skratt. ”Nej, kanske inte just det”, skattar Rune. Sedan har han gjort kollage från alla resor och kördagar. Ett imponerande jobb!

Staffan berättar om hur han under en period var med som tenor på Värmlandsteatern. Det var ett annorlunda sätt att sjunga och gestalta än i kyrkokören. Där fick han ofta både vara körsångare och scenarbetare. Att stå bredvid de utbildade operasångarna var en upplevelse, berättar han. ”De sjöng med en sådan enorm kraft! Även om jag tog i med all min kraft, var det som jag knappt hördes. Men det avskräckte mig inte. Jag tyckte det var kul.”

Lars-Erik upplever att musik över huvud taget är så oerhört positivt. Genom sin dotter har han kommit i närmare kontakt med mer professionella musiker och tycker att deras entusiasm smittar av sig. Då är det extra kul att själv vara med i en kör och sjunga. Det ger flera nya perspektiv.

När Hans F frågar om de har några tips att ge till körsångare för att bli bättre utbrister någon: ”Bli yngre!” Alla känner att de tappat lite i höjdled med åren, även om de upplever att herrar ofta klarar att behålla rösten förhållandevis bra. Om man nu inte kan vrida tillbaka klockan några år, så tror de att det viktigaste är att hålla igång med sången. Om man inte sjunger på flera månader tappar man mycket. Därmed är det också viktigt att vara trogen och komma på övningarna. Och även att ”tjuvträna” hemma, särskilt när det gäller svårare saker som nu Fauré.

Mycket nöje, en del tragglande och en fortsatt god sångargemenskap väntar säkert både tenorerna och resten av kören även denna nya termin.

Välkomna att lyssna på vår konsert den 29/10 kl 18.00 i Grava kyrka!

Gravadagen 20/8–17

Skurväder. Ömsom tittar solen fram. Ömsom häller regnet ner. Tyvärr inte den perfekta dagen för en hembygdsdag på Träfotere. När vi packat med diverse tröjor och regnjackor funderar vi på om vi kommer att vara ute eller inne. Väl framme förstår vi att ett rimligt beslut redan har fattats: Den ekumeniska gudstjänsten blir i det hitflyttande och återuppförda missionshuset från Grava -Rud.

Det är alltid spännande att se hur många, eller snarare få, vi blir i kören en sådan här lite udda dag, när en del fortfarande är bortresta på semester. Det landar på 3 sopraner, 4 altar, 3 basar och 4 tenorer, inte så illa efter omständigheterna. Körledare Hans har valt tre sånger som vi sjungit mycket, bland annat Kärlekens tid och I denna ljuva sommartid, så det ska inte bli något större problem.

Det lilla missionshuset blir helt fullt och folk sitter och står även på den lilla läktaren. Vi får veta att det är första gången som det firas gudstjänst här sedan huset flyttats hit. Så då är både missionshuset och körens hösttermin invigd och på tisdag börjar övningarna i församlingshemmet.

Andrea – 14 år som vår kyrkoherde och körkamrat

Andrea Schleeh har inte bara varit vår kyrkoherde, utan också vår körkamrat i Grava kyrkokör, sedan 2003, alltså i 14 år. Nu är hon på väg mot nya spännande uppdrag i Göteborg och vi ville passa på att få veta lite mer om vad körsången betyder, både för Andrea själv och för en församling.

Andrea minns inte riktigt hur gammal hon var när hon började i sin första kör, kanske 13-14 år. Det var i den stora distriktsförsamling i Berlin, där hon växte upp. Hennes mamma sjöng i samma kör och det var ett naturligt val. Lite senare i tonåren blev hon sugen på nya utmaningar i körsången och började i en större och mer avancerad kör. De sjöng Bach, Händel och Schütz, oratorier och passioner. Sedan dess har hon alltid sjungit i kör. I studentkörer under sina studieår i Tyskland och Uppsala, och sedan i alla församlingar hon arbetat i. De senaste i Mangskog och nu här i Grava.

Andrea inför körövning i församlingssalen.

”Att sjunga i kör är ett sätt att ha ett andligt liv”, säger Andrea. Därför är det viktigt för henne att just vara med i en kyrkokör. ”Sjungande är också friskvård”, fortsätter hon. ”Och ett sätt att hålla rösten igång, som en träning för gudstjänsterna. Och inte minst – Det är kul!” Sedan gillar hon musik, och att sjunga själv är ett sätt att få ännu mer av den vanan. Att komma till körövningarna på tisdagskvällarna beskriver hon som en skön, fast rutin. Att bara få sätta sig, sjunga och vara. Som kyrkoherde är det ofta hon som ska stå för besluten, här får hon lämna över till körledaren. ”Det är både skönt och nyttigt som kyrkoherde att inte alltid vara den som ska bestämma.”

I församlingslivet skulle Andrea gärna ha ännu mer körsång. ”Det vore underbart om man hade körsång varje söndag”, drömmer hon. Men hon inser att det inte är möjligt att få alla att ställa upp så ofta. ”Sången är ett sätt att uttrycka sin glädje, sina känslor och sin tro”, säger Andrea. ”Och det ger andra en möjlighet att vila i detta.” Kan det bli för mycket då?  ”Det är klart att man inte kan stoppa in ett helt oratorium i en söndagsgudstjänst, men annars kan det egentligen inte bli för mycket,” tycker Andrea.  ”Men det måste finnas en balans. Körsången ska precis som psalmsången, predikan och bönerna fokusera på just den söndagens tema.” ”Och det fungerar väldigt bra här”, fortsätter hon. ”Hans (Lassbo) är också väldigt angelägen om att musiken ska stämma in.”

Uppvärmning pågår

Ett favoritkörverk är Bachs juloratorium. Men det finns så mycket andra stycken hon tycker om. Vilken stämning man är i spelar också in. ”Sedan har jag märkt att det spelar roll vilket språk man sjunger på.” En av hennes älsklingspsalmer är ”O, påskafröjd”, men den tycker hon inte gör sig så bra på svenska. ”Den gör sig väldigt bra med orgel och väldigt bra på tyska, men på svenska är det som om vokalerna blir för mörka. Man får inte samma explosiva glädje som på tyska,” säger hon och skrattar. Med Händel är det tvärtom, tycker Andrea. Även om han var tysk från början komponerade han musiken för engelska och då ska det sjungas på engelska för att låta bra.

Även om gamla kompositörer som Bach och Schütz tillhör favoriterna, kan man inte bara sjunga eller lyssna på äldre musik. ”Bara 1700-tal eller bara 1900-tal blir tråkigt. Man måste blanda.” Hon tror att det är viktigt både för en själv och de som lyssnar. Att man provar på olika genrer och på så sätt utvecklar sin förmåga att ta till sig olika och nya sorters musik. Ett nyare stycke hon gillar är Gabriellas sång. Så den sjöng kören vid hennes avskedspredikan nu på fastlagssöndagen. Hon tycker också mycket om ”Låt mig växa stilla” av Anders Frostenson och Atle Burmans många fina tonsatta texter.

De olika körerna i hennes liv har gett många härliga minnen. Alltifrån ungdomsåren när allt var nytt och häftigt till de olika församlingskörer hon varit med i. De stora körkonserterna i Berlin var något i särklass, men det lilla är minst lika viktigt. Att man trivs tillsammans med de andra i kören. Hur man knyter an till dem man sitter närmast. Körresor är också något som ger minnen för livet. Att komma till annorlunda världar som till exempel bykyrkan i Alfriston i England som vi besökte med Grava kyrkokör. En resa från Mangskog var en överraskningssresa, där de åkte och åkte genom skog och skog, och tillslut kom fram till det hemliga målet i Borgvik. Det blir roliga minnen.

En av Andreas drömmar är att det ska finnas förutsättningar att utveckla musikverksamheten så att det ska finnas möjlighet att sjunga ”från vaggan till graven”. Det är förstås orimligt för en enda kyrkomusiker att täcka upp precis alla åldrar, men drömmar måste man ha. I Grava saknar hon nu en ungdomskör och en kör för de som är äldre. De som känner att de inte riktigt orkar med kyrkokörens tempo.

Nu väntar Göteborg och Backa församling. Hur det ska bli med den egna körsången där vet hon inte än, eftersom där finns hela åtta kyrkor. Hon kommer även att bo i en annan församling än där hon jobbar, för första gången i sitt liv och så har hon även har en relation till tyska församlingen. ”Det blir inte så självklart hur jag ska göra. Kanske har körerna olika karaktär, så det ger sig”, funderar Andrea. Det kommer snart att bli dags att packa ihop det lilla arbetsrummet. På väggarna hänger bland annat minnen från hennes tidigare tjänster; en fredstavla från församlingen i Berlin, en ikon hon fick när hon slutade i Mangskog och också en bild på Grava kyrka. Kanske får de plats på väggarna även i hennes nya arbetsrum i Göteborg?

Andrea vid altaret i församlingssalen

Emmalena Flyman, text och Hans Flyman, foto

Julkonsert 18/12-16

julkonsert-161218-2

Idag på 4:e söndagen i advent hade Grafva kyrkokör sin traditionsenliga julkonsert. Det var fullt i bänkraderna på båda konserterna kl 16 och 19. Kören sjöng blandade sånger både med musiker och en del a cappella. Självklara klassiker som ”Jul, jul strålande jul” och ”Stilla natt”. Nytt för i år var bland annat A Cradle in Bethlehem, O makalösa stjärna och Julsång av Hugo Alvfén.

Årets gästsolist Hannes Öberg förgyllde kvällen med sin mäkta stämma både tillsammans med kören och i solostycken som  t ex Sibelius Julvisa och som avslutning Adams julsång.

Solister ur kören: Anna Andersson-Blomqvist, Ann-Marie Sjöquist och Hans Flyman

Althorn: Anders Persson

Violin: Martina Lassbo och Alicia Strand

Viola: Fredrik Hulthe

Violoncell: Gudmund Ingwall

Piano och orgel: Anders Göranzon

Bas: Stefan Lenberg

Trumpet: David Andersson

Trummor: Thomas Törnquist

Dirigent: Hans Lassbo

Andakt: Andrea Schleeh

 

Musikgudstjänst – Norrstrands kyrka, 2 oktober

Missa brevis Sanci Joannis de Deo

av Joseph Haydn

Grafva kyrkokör

Kajsa Liljegren, orgel och piano

Torbjörn Strand, violin

Alicia Strand, violin

Marcus Bjerknes, kontrabas

Hans Lassbo, dirigent

Eva-Lott Isaksson, präst

Norrstrands kyrka, 2 oktober

kl 18.00

Välkomna!

Gloria

 

Vårkonsert 21 maj

Välkomna till vår vårkonsert i Grava församlingshem.

Lördagen den 21 maj!

Grafva kyrkokör-Skåre Cantores

Gästsolist: Kent Lundberg

Piano: Bertil Andersson

Dirigent: Hans Lassbo

Andakt: Andrea Schlee

Servering

 

vitsippa-Hans FLyman

Julkonsert 22/12 2013

Två dagar före julafton hade vi två julkonserter på söndagskvällen tillsammans med solister och musiker. Kyrkan var fullsatt med över 300 personer på båda konserterna. Vi bjöd på en blandad repertoar med bland annat Bereden väg för Herran med melodi från Boda, Vår frälsare nalkas ur Bachs Juloratorium, En stjerne skinner i natt av Tore W Aas, Jingle bells, Winter wonderland, Tre kungar, Jul jul strålande jul, Hallelujakören ur Händels Messias och O helga natt.

Årets gästsolist Peter Boman framförde även bland annat Sibelius Julvisa och Robert Wells The Christmas song. Solister ut kören var Anna Andersson-Blomqvist, Björn Sandborgh, Chris Green, Hans Flyman och Anna Persson. På pianot hade vi Jan Sundqvist tillsammans med Stefan Lenberg, bas, Thomas Törnquist, trumpet och trummor. Stråkvarteten bestod av Martina Lassbo, violin, Lisa Lassbo, violin, Fredrik Hulthe, viola och Anders Lindahl, violincell. Dirigent och körledare var Hans Lassbo. En andakt hölls av kyrkoherde Andrea Schleeh.

Grafva kyrkokör med Grafva kyrkokör med solist och instrumentalister under ledning av Hans Lassbo
Grafva kyrkokör med solist och instrumentalister under ledning av Hans Lassbo
genrep131221
Grafva kyrkokör med solist och instrumentalister under ledning av Hans Lassbo

 

Julkonsert 131222
Musiker och dirigent: Thomas Törnquist, Stefan Lenberg, Jan Sunqvist, Hans Lassbo, Anders Lindahl, Fredrik Hulhe,Lisa Lassbo och Martina Lassbo

 

Julkonsert131222-2
Solister: Peter Boman, Hans Flyman, Björn Sandborgh, Anna Persson och Chris Green. Anna Andersson Blomqvist saknas på bild.

Beatleskonsert 13 oktober 2013

För 50 år sedan spelade The Beatles i Sundstaaulan. Med anledning av detta tyckte vi i kören att det skulle vara kul med en annan repertoar än vår vanliga. Kvällens konsert genomförde vi i ett mer än fullsatt församlingshem tillsammans med gästsolisten Fredrik Sjöstedt och kompgrupp.

Under ledning av vår körledare Hans Lassbo sjöng vi bland annat ”She Loves You”, Ticket to Ride”, ”Yesterday”, ”Hey Jude” och flera andra kända låtar av The Beatles. Publiken var med på noterna och det blev ett härligt sväng tillsammans.

Kören hade klätt sig i 60-talstema, där några utmärkte sig särskilt och en spontan mannekänguppvisning inledde konserten.

Fotografer för kvällen var Hans Flyman och Claes Hugne.

Klicka på bilden för att se fler bilder!

Vårkonsert 18 maj 2013

Pingstaftonen bjöd på härlig försommarvärme och nyutslagna björkar. En perfekt inramning av vår traditionsenliga vårkonsert i församlingshemmet.

Gästsolist var trubaduren Björn Sandborgh som både på egen hand och tillsammans med kören framförde egenkomponerade visor med gitarr i hand. ”Sätt dig här e litta stönn” en visa om ta sig tid att stanna upp och njuta, passade perfekt en sådan här dag.

Kören hade härligt ackompanjemang av Johan Gund, piano, Stefan Lenberg, bas och Sandra Halvarsson på flöjt.

Vi sjöng bland annat också svensktoppsaktuella ”Strövtåg i hembygden med text av Gustaf Fröding och Oskar Lindbergs acapellastycke ”Pingst”.

Allt under ledning av vår körledare Hans Lassbo!

I traditionen ingår också paus med hembakat fika som uppskattades.

Åsa Jinder och Jonas Otter

Den 26 mars 2011 hade kören förmånen att få sjunga tillsammans med Åsa Jinder och Jonas Otter i deras ”Konsert i folkton”. Åsa Jinders personliga sång och fantastiska spel på nyckelharpa tillsammans med Jonas Otters finstämmiga gitarrackompanjemang gjorde denna eftermiddag mycket minnesvärd.

Mellan sångerna berättade Åsa Jinder både underhållande och tänkvärt om livet, karriären och kärleken.

Både vi i kören och i publiken fick en härlig upplevelse.

Åsa Jonder och Jonas Otter. Bilden är tagen i samband med konsert i Grava kyrka, Karlstad 26 mars 2011.
Åsa Jonder och Jonas Otter. Bilden är tagen i samband med konsert i Grava kyrka, Karlstad 26 mars 2011. Foto Hans Flyman